Att misslyckas är det värsta jag vet. Att gå in i något helhjärtat och misslyckas, det är väldigt svårt att acceptera något sånt. Att inse att jag inte klarade det. Om jag är osäker på något händer det att jag tackar nej, vänder mig om och går eller bara går in i det halvhjärtat av rädsla för att misslyckas. Men sen ibland händer det ju att man gör det. Man går in i något helhjärtat och man misslyckas. Och då måste man nog acceptera det för att lära sig något och inte begå samma misstag igen. Inse att jag klarade det inte, hur mycket jag än kämpade och ville. Det är nog först då man verkligen växer som människa. När man klarar av att inse, hur smärtsamt det än må vara. Det är nog då man klarar av att bearbeta och sedan gå vidare mot nya utmaningar i livet.
Det är så lätt att bortförklara sig eller leva i förnekelse. Lättare än att se sin verklighet i vitögat. Men så inser man att man måste. Visa sig själv att man kan.
Jag heter Michaela Forni. Jag är 21 år ung och har gjort en jävla massa misstag. Och jag kommer att göra en jävla massa till. Men jag hoppas att jag, när jag sitter där på ålderns höst, kommer att se tillbaka på dem och vad jag har lärt mig. Jag hoppas att jag lever ett gott liv, ett bekymmersfritt liv, tillsammans med den jag håller kär i ett land med behagligt klimat och en veranda full av vackra blommor. Och ser tillbaka på allt och är tacksam för att de har lett mig till där jag är då. Jag hoppas det.